Roddtur längs Voldafjorden

 

- Gå inte över bäcken efter vatten. Upplevelserna ligger och väntar precis utanför dörren. Med tält i bagaget kan du ta allt som det faller sig, och slå läger vart och när du vill. Då känner du deg fri.

 

Hotell Dragfullt.

- Båten var lastad med sovsäckar, tält, lådor, säckar, hammare, spikare och rep m.m. Och båten höll, trots dystra spådomar från retfulla äkta makar. Då vi startade längst in i Austefjorden var vädret någorlunda bra. Det småregnade, men regnet ökade på, så när vi två timmar senare landade i ebbkanten på Store-Mek var vi våta och glada. Husrum för natten var Hotell Dragfullt de lux. Men eftersom vinden nu blev allt kraftigare, blev det god klädtork för plaggen som flaggade från spikare, bjälkar och rep. Nothänget hade tak, men saknade både dörr och vägg, även om en och annan fjöl påminde om bättre dagar. Kåken hade klarat sig genom storstormarna, men var tydligt märkt av dem. Ute på fjorden skummade vågorna medan vi kröp ner i sovsäckarna. Men nattens lugn varade inte länge, för vi upptäckte att båten som hade varit förtöjd i en boja vid båthuset var borta. Trion törnade ut. Och nu blev det båtbärgning och tacksam ägare. Nästa morgon hade det ebbat så mycket att det verkade oändligt långt från båten till havet. Men vad kan inte stärka tjejer klara?

 

Russin på sætra.

Den nya dagen bjöd på uppehållsväder, och det var små vågor på fjorden. Men inte för frukosten var intagen och båten klargjord, så hade nordvästen kommit på banan. I tilltagande motvind rodde vi vidare, men vågorna blev efter hand så stora att vi lade till land. Nu sken solen på oss i några sekunder, och vi badade i "ishavet". Efter lång rast och god mat, lade båtgänget prestigen på hyllan, skickade en tanke till Ragnar Thorset, som rodde ensam över nordsjön, och vände. När vi spelade på lag med nordvästen gick det så det forsade om fören, och returen tog bara en fjärdedel av tiden på samma sträckning som det gjorde åt andra hållet. Men sjön tog kontrollen, vågorna skummade och båten rullade. Voldafjorden är inte att skoja med, det visste vi, och lade till land igen. Med båten väl säkrad, ändrade vi plan, och en tid senarer satt vi på Krumsviksætra och åt russin. Småregnet blötte oss, så om kvällen hängde tjärfläckade byxor till tork i båthuset där en snäll bonde bjöd oss husrum för natten. Han hjälpte oss också med att få båten på säkert håll från vågorna. Men då han hintade om att detta var när blickstilla, insåg et par av oss att sjön kanske inte är vårt rätta element. Vi ordnade kvällsmat med förvecklingar på mitt eminenta "stormkök", och avslutade dagen med Fadervår. På natten blåste det, och regnet trummade på taket, så i fyratiden var en vaktpost uppe och inspekterade båten. Dimman låg då helt nere på sjön, men det var en aning lys i molndäcket på östhimmeln, och det gav hopp för en ny dag.

 

Ofrivilligt bad.

Morgonen kom med blickstilla, och nu visste vi att nytta den belagliga tiden. Audhild som hade sovit lite på natten, fick väckas med hård hand, så vi kom iväg. Fortfarande var det tre optimister som rodde på strak arm inöver fjorden, för vi korsade över den breda Voldafjorden till Furnes. På denna sträckningen sken solen precis så länge att jackorna fick tas av, och den av oss som hade fri från roddingen just då hann också att byta till shorts. Vi lade inte till land innan vi kom till innersta Hjorthaug. Men det skulle vi inte ha gjort, för det blev landgång med förvecklingar. Et ljudligt plump, och tredjedelen av trion hamnade i sjön med glasögon och fotoapparat. Trots i köldchocken, skapade det stor stämning, och skrattsalvorna trillade utöver fjorden. Till all lycka hade vi fortfarande torre kläder i säcken, men de var knappt påkomna, för himmeln öppnade slussarna igen, och släppte los en "redige fuke" med störtregn och vind. Det blev ny båtbärgning, for vågorna var större än det som gott var, och det extra repet kom gott med.

 

Spännande närmiljö.

Längre in i fjorden hade vi middagsvila med näsan pekande mot himmeln, medan härligt småregn prickade i ansiktet. Lite senare och lite längre in i Austefjorden mötte vi "Mannen på Ön", den 93 år gamla Knut Årsetøy som bodde själv. Vi pratade med han och gick tur omkring på den idylliske ön. Vid fyrtornet satt vi länge och lät intrycken smyga rakt in i lugna, avstressa sinnen. Det blev korte pass vid årorna eftersom det var så mycket vi ville se. Vi såg jättegrytor, och kulturminnen från tiden då fiskarlagen drev på det bästa. Kvällsmaten åt vi på bergen der, med inlagda regnskurpauser i skogkanten. Men det gamle nothänget bjöd inte ens in till övernattning, och vi började ro igen. Skall jag säga sanningen så var vi hjärtans glada för att vi inte behövde använda tältet nu heller, för den sista natten regnade det värre än för. Men då låg vi tryggt och gott i Hamre-Knut’s båthus. Två låg på båthusloftet och den tredje vid dörren med båtparken och med utsikt mot det mäktiga Blåfjellet. Sista morgonmålet vart något ofridsamt, för Hamregetterna var inte bara intresserade i oss och vår mat, men även tjärbredd båt. Detta blev god morgontrim. Inte förrän vi tog vattenbyttan fatt, drog getterna sig tillbaka.

 

Gemensamheten viktigast.

- Det var allt i allt en vällyckad tur, med många fina upplevelser. Det var fred, ro och bubblande glädje. Det var mycket regn, något vind och vågor, men även kärkomna glimt av sol. Vi har hört många av de melodier som sjön spelar, har upplevd lukter, ljud, morgon och skymning. Och har sätt många blomster- och fågelartar, kända och okända. Vattenblämmer i händerna hade vi otrolig lite av etter ett så ovant arbete, men det var den enda skavanken vi fick. Vinsten var en starkare kropp och mycket frisk luft. Vi har även blivit långt bättre kända i vår egen kommun. Men gemensamheten var det viktigaste.