Fottur på Hardangervidda

 

Hardangervidda Nationalpark, som blev upprättad i 1981, är den största nationalparken i Norge. Här finns den största högfjällsplatån i Europa, och den störste vildrenstammen finns också här. I tillägg är detta det sydligaste området med arktiskt präglad flora och fauna. Hardangervidda gir möjligheten till ett rikt och varierat friluftsliv. Hardangervidda är rik om kulturminnen, särskilt längs vattendragen. De mest vanliga kulturminnen är de många sætrarna och de små stenbodarna. Ett annat spår efter tidigare generationer som använde vidderna är djurgropar som blev använt för att fånga vildren i.

Drömmen om Hardangervidda.

Vida vidder, mäktiga toppar, evig snö, och trånga dalar med älvstryk och forsar. Något av det bästa Norge kan bjuda på av fjällnatur finns där uppe på högfjällsplatån.

Jag växte upp i indra Hardanger, men flyttade tidigt hemifrån, så det blev aldrig till att jag upplevde Hardangervidda annat än från fönstren i bilen. Förra året skulle jag äntligen göra allvar av en fottur i det som nästen kan räknas som mina hemfjäll. Men dessa planer gick ”i vasken”. Det är inte lätt att få godvädret att klaffa med min väninna Audnys fridagar. Men en dag denna hösten slog tanken ner i mig. Skulle drömmen bli verklighet, kunde jag inte vänta till det passar för andra. Gå nu. Efter at yr.no var checkat och väderprognoserna var ganska goda, packade jag ryggsäcken, lastade i bilen och körde söderut. På kvällen kom jag till Eidfjord, och körde den smala och svängiga vägen uppöver Hjølmodalen som er en siddal till Måbødalen. På parkeringsplatsen uppe i Hjølmoberget där stigen inöver vidden startar, riggade jag en säng bak i skåpbilen, och kröp i sovsäcken för mörkret fick helt övertag. Turen skulle jag genomföra, nästen oavsett vad som kunde hända. Livet är här och nu, ingen vet vad framtiden håller.

 

Säkerhetsåtgärder

Nästa morgon trampar mina fötter uppåt och inöver vidden, vår nationella arv. Det är tungt i uppförsbackarna, och det blir många raster för att andas ut. Ryggsäcken er alltfor tung. Jag har hastverkspackat, och har med flera onödiga saker i tillägg till kläder, mat, vantar, ficklampa och säkerhetsåtgärder som bland annat sovsäck och Järvenduk. De två sista är med ifall en etapp blir för dryg för mina åldrande leder och jag måste pausa över natten. Den nya stålhöften fungerar perfekt, men flera leder står för tur att gå i sopbyttan.

Efter en stund flackar terrängen ut och utförsbackarna blir lättare in mot Vivelid. Där tar jag in på turisthyttan, även om det fortfarande är mycket kvar av dagen. Best att inte starta för hårt. Vivelid ligger ca. 950 m.o.h., där Hjølmodalen går över i Veigdalen som er en av Hardangerviddens vackraste pärlor.

Efter en god vila och intressant uppehåll på Vivelid går jag inöver den vackra Veigdalen. Dalen er öppen och vidgas till stora myrslätter på flera ställen. Stigen går längs älven Veig. Det verkar som älven inte vet var hon skall ta vägen, så hon buktar sig genom dalen, svängar från ett håll till ett annat. Många gamla sätrar ligger längs älven, och jag undras över strävan, och hur de fick boskapen med sig så långt inöver fjället. Hedlo och Hadlaskar är två sätrar jag kommer till, båda ligger över tusen m.o.h. och det finns turisthytter som erbjuder övernattning för en sliten vandrare.

 

Naturupplevelse

Tredje dagen tar det mig 9 ½ time att gå de 6 timmarna turboken berättar om. Jag går över Skinfjellet (1228) och längs Södra Nordmannsslepa, längs älvar och vatten, för det mesta i över tusen meters höjd. Det mesta av tiden ser jag Hårteigen (1690), den imponerande kämpen som ruvar upp över alla fjäll och är synleg från nästan hela Hardangervidda.

Och jag strosar sunt ensam. Tankarna och fantasin får lugna ner sig. Jag hör tystnaden, fågeln och forsen. En stor upplevelse som jag inte ville vara utan. Himmel och snöfläckar, älvar och vatten. Jag går mig på ett ripkull, åtta till talet. De är inte lättskrämda, så jag får gott om tid att beundra dem. Så många ofattbart vackra plantar det finns. Vier, fjällbjörk, gräsklädda fläckar, och blommor som gömmer sig för vinden i sprickor i berget. Och sedan alla slags mossa och lav, allt är vackert. Eftersom jag kommer längre in i fjället och högre upp, kryper vegetationen längre och längre ner mot backen.

Även vädret har ryckt upp sig. Solen håller sig borta, men jag går med bara ärmar varje dag, bara en gong blåser vinden så mycket att jackan måste på.

 

Stavali och Husedalen

På Stavali är det fortfarande säterdrift, och jag kommer i tid till att äta mig mätt på nykokt gröt. Aldrig har gröt och torkat skinka smakat så gott. På kvällen silregnar det och dimman lägger sig tungt, men nästa morgon är det det samma fina, lätt molniga vädret. Nu går turen mot slutet. Jag har bara drömturen nedöver mot Kinsarvik kvar. Nu skall jag få se Husedalen och de flotta forsarna i älven Kinso som har varit på min önskelista länge. Stigen går i slingor över några höjder innan den börjar gå skrått nedöver. Flera hundra meter går jag nedför glatta, stupbranta berg, och det märks i fötterna. Älven Kinso är mäktig, den har flera digre forsfall och rinner genom en av de vackraste och mest orörda dalföre vi fortfarande har kvar på Vestlandet. Vattendraget är fridat. Turen var verkligen värt slitet och svedan i tårna. Jag fick en fantastisk upplevelse som vill bli ett kärt minne. I tillägg har jag fått sex sprillans nya naglar på mina tåspetsar.